Jag är med och tävlar hos JLlicious om smycken (klocka) från Aldora.se
den som vinner får själv välja färg på klockan, var med du också!




Yeah, I do contests now!
Nej, men seriöst nu... hade det inte varit för att den röda klockan är så brutalt snygg så hade jag
inte ödslat energi på detta! GIVE IT TO ME, BABY!

Jag fullkomligt älskar svenskars beteende på busshållsplatser och på bussar. Nej, det gör jag inte alls...
Vi är så jävla rädda för kontakt med okända människor att vi mer ser ut som en nervös kriminell
när vi står där. Hur har det blivit så egentligen? Varför är vi så jävla noga med att ha alla på ett avstånd,
även de vi kanske känner? Detta samtalsämne togs upp i min klass för några veckor sedan (så ni som
går i min klass behöver alltså inte läsa). Jag tycker mest att det är pinsamt att man inte kan ta kontakt
med folk på vare sig buss eller tåg. Och GUD FÖRBJUDE om man skulle börja prata med någon
okänd på ett flyg! Folk som dessutom gör något helt underligt på något av dessa ställen blir
dessutom direkt stämplade som galna. Och här har jag en liten passande historia om något jag var
med om för ett tag sedan när jag åkte buss…

En tjej på cirka 16 hoppar på bussen, en aning (läs väldigt) överviktig och stressad.
Tjej: En halv till Lindsdal.
Busschauffören kollar lite på henne varpå tjejen utbrister:
ELLER JAG KANSKE ÄR FÖR TJOCK FÖR ATT ÅKA PÅ HALV?!

Självklart kunde jag inte hålla käften utan började skratta. Jag gissar på att den stackars tjejen haft
en dålig dag. Men det roliga var hur i princip alla på bussen kollade snett på henne. (Det fanns ju de
som kollade snett på mig också, men det ser jag som naturligt.) Flera av dem såg ut som att de var
beredda att sätta henne på psyket. Jag kände inte alls så. Visst fan var det konstigt, men jag bara
älskade hennes utbrott och hur hon faktiskt vågade synas på en plats där alla vill vara osynliga!

Bara för att alla svenskar är så mesiga och rädda för varandra så har jag valt att utmana mig själv lite.
Nästa gång jag åker buss så ska jag fråga första bästa person på hållplatsen ifall jag får sitta bredvid
dem på bussen! Jag återkommer med resultat.

 

 

Aftonbladet har än en gång lyckats med bedriften att fånga min uppmärksamhet. Alla känner vi
väl till den charmerande gubben på förpackningen för Turkisk Yoghurt… nu är det dock så att denne man
inte är turk, nej, inte på något vis faktiskt. Han är i själva verket grek och har ingen aning om att han varit
ansiktet utåt för Lindahls Mejeris yoghurt under ett antal år. Nu är kanske inte detta så uppseendeväckande
enligt er läsare. Men jag kan säga att jag blivit fly förbannad om jag sett mitt face på en yoghurtburk
och dessutom inte fått betalt för det! Varför ska denne man hjälpa ett svenskt företag att marknadsföra
sig när han inte får ta del av vinsten? Han får varken äta eller behålla kakan. Han fick inte ens veta
att det fanns en kaka innan hans vän i Stockholm som av en händelse fick syn på honom på deras burk.

Nu vill jag inte klandra Lindahls Mejeri (trots att de är ansvariga för publiceringen), de köpte bilden
på mannen i god tro, men de som tar bilder på semestern och sedan säljer dessa till bildbanker.
Vad är det för stil? Så varenda gång en kines tar kort på oss svenskar så ska vi alltså vara rädda för att
vi kan hamna på en förpackning för majonäs eller än värre – sill. Nej, inga mer kinesbilder på mig efter detta!
Och nu är det så att jag har greker i släkten, och greker är waaay to awesome för att hamna på en
yoghurtförpackning (i varje fall de i min släkt). Så ni turistfotograferande kräk som sedan säljer
bilder utan personernas godkännande – SKÄMS!

Vill även passa på att hälsa mamma välkommen som läsare av bloggen. Hej mamma!

Länken för er som är intresserade:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6922973.ab


OBS! Jag äger inge rättigheter till bilden ovan ;)

 

Man kan muta sig till i princip vad som helst. Komma in på krogen, få jobbet/utbildningen man vill ha,
fixa affärer, döda någon, vinna en tävling etc. Jag vet till och med en som blev mutad ur ett förhållande.
Kraften av pengar/materiella saker och tjat går helt enkelt över allt annat. Hur har det egentligen
blivit så? Eller har det alltid varit så? Mutor har funnits länge, men jag tror att det är själva mutan som
varierat sig. Från början var det nog mer en fråga om pengar. Fungerade inte det så var det ju bara att
ta fram det gamla ”gör-du-inte-detta-så-dör-din-familj”-kortet. Nu har det mer gått över till saker som
lägenheter och xbox.

Men hur kan vi, civiliserade människor, anta en muta eller göra det själva? Visst, man kanske
verkligen vill ha det där jobbet. Men personen som då inte får det, som kanske till och med är mer
kvalificerad, vad händer med den? Eller förhållandet och kärleken som förstörs på grund av en
familjs illvilja, är det verkligen värt det? Kan man bära det på sitt samvete och veta att man förstört
andras liv för sitt eget tycke?

Kalla mig blödig, men jag skulle inte kunna ha det på mitt samvete. Visst har jag väl tänkt att jag skulle
kunna muta för mitt drömjobb, men nackdelarna är för stora. Jag känner mig helt enkelt som en
bättre människa när jag har ett rent samvete. Jag anser att folk borde låta livet ha sin gång.
Är två personer kära – låt dem vara. Vill du ha ett jobb – gör som alla andra och sök.
Vill du vinna en tävling – träna. Finns bara en sak att säga till er som försöker ta genvägar;
Skärp er och hitta en hobby!

Kollade just på Livräddarna på Bondibeach på TV4. Livlösa människor, väskstölder, Koreaner
samt Rysska(?) folksångare har hittills förgyllt min tid. Brukar inte vara intresserad av program
av denna sort, men det här kan jag inte slita blicken från. Jag sitter nu och undrar varför det egentligen
är så. Och jag har kommit fram till följande tre saker:

Det kan vara de otroligt korkade meningar som programrösten kommer med. Exempel på
något som sades idag är ”Han har ingen puls, och han andas inte. Han har inga livstecken alls”.
Rätta mig om jag har fel, men vad jag vet så andas man inte om man inte har någon plus. Har man
dessutom ingen puls så är det ganska självklart att man inte finner något livstecken. Hur ska man
göra det utan puls, egentligen?

En annan anledning kan även vara de otroligt korkade människorna som, trots okunskap om simning,
ska ut i havet. Det är inte direkt en barnpool vi pratar om, utan en strand och ett hav som skördar
en hel del offer med sina höga vågor varje år. Men vem bryr sig om det? Neeej, det är ju en ypperligt
bra idé att kasta sig ut i ett sånt hav. Dumfan… Ska jag vara ärlig så tycker jag inte ens synd om de
människorna. Är de så korkade så får de fasen skylla sig själva!

Den tredje och sista möjliga anledningen till mitt tittande är det enda som jag ser som
självklart – livräddarna. Åh, dessa brunbrända munsbitar som går där med sina breda leenden
och med sin perfekta kroppsmuskulatur. De kommer till undsättning vid problem likt en riddare
på sin vita springare. Fast utan rustning då... i varje fall den sortens ;)
Ja, ska jag vara ärlig mot mig själv, och er andra, för det är ju trots allt därför jag sitter här…
så är det nog livräddarna som gör att min blick letar sig från datorn till TVn.
God bless you, lifeguards!

 

 

Missförstånd är något av det svåraste jag vet. När väl ett missförstånd skett så kan sällan sanningen
ses på ett korrekt vis efteråt. När jag själv skapat ett missförstånd eller är delaktig i detta så
ser jag det som en självklarhet (om inte plikt) att detta ska klaras upp.
Dock är det inte alltid att man har chansen till detta, eller ens en möjlighet, men klaras upp ska det!
Kalla mig envis, kalla mig dumdristig, men ett fel är ett fel och ett fel ska rättas.
Därav detta inlägg såhär på nattkvisten.

Inatt skedde ett misstag som var, tja, delvis(?) mitt fel. Jag vill inte nämna personer utan refererar till
personen i fråga som Mr. X. Iallafall, Mr. X och jag har ett långt förflutet och vi har under de
senaste dagarna pratat lite. En grej med denne Mr. X är att jag inte kan sova utan att få säga godnatt.
Ikväll som många kvällar skulle jag och Mr. X sova på skillda ställen. Tyvärr gick Mr. X utan att säga
just godnatt till mig. Då dennes mobil var avslagen så testade jag helt enkelt fönstervägen och
försökte få Mr. X att öppna fönstret så jag kunde säga godnatt. Såhär i efterhand kanske det inte var det
mest brillianta jag gjort, men på fyllan verkar alla idéer som smarta idéer.
Slutresultatet då? Well, Mr. X kom ut och vägrade lyssna, satte sig på sin cykel och valde att trampa
några mil för att komma hem till familjen istället för att lyssna på min anledning.

Nu är ni garanterat många som funderar över varför jag skriver detta, vad det ska tjäna till
samt varför jag inte kan ta detta personligen med Mr. X.
Men det är helt enkelt så att jag vet hur denne reagerar och jag vet även att denne inte kommer att
lyssna varken idag eller imorn på det jag har att säga. Då bloggen är ett heeeelt fenomenalt verktyg så
använder jag mig istället av det och hoppas på att Mr. X läser och lugnar sig en gnutta.
Jag är ypperligt ledsen över att låta er läsare glo igenom detta inlägg. Men allt som kan hjälpa är värt
ett försök i mina ögon. Så, wish me luck och så får vi hålla tummarna för det bästa!

Och Mr. X... Godnatt :)

Ska jag vara ärlig så är jag inte överdrivet förtjust i godis. Jag sätter mig hellre med en
bunke popcorn än trycker i mig det slisket. Dock så verkar jag vara ganska ensam om att känna såhär.
Om man kollar på den pågående debatten vi haft nu om svenskars godisvanor så är det ganska
stor skillnad mellan mig och genomsnittsmänniskan. 17 kilo godis per år är vad vi svenskar
tycks smälla i sig. 17 KILO! Vad fan liksom… Nu tycker säkert många att den siffran inte är speciellt hög.
Men då ska man också tänka på att det är;
- 17 kilo av något vår kropp verkligen inte behöver.
- 17 kilo av socker och fett som inte gör oss något gott.
- 17 kilo fyllda av färg- och fan-vet-vad-ämnen.

Det sjuka är också att godis inte är speciellt dyrt. Däremot grönsaker och frukt som är bra för
kroppen ska man behöva betala mer för. Det är ju inte konstigt att diabetes och andra snask-relaterade
sjukdomar ökar i Sverige, eller i andra länder för den delen.

Så, om nu genomsnittssvensken trycker i sig 17 kilo.. då undrar jag verkligen vem fan det är som
sätter i sig mina resterande 16. Vem du än är, vad du än är – ge fan i det!