Jag gillar H&M, det gör jag verkligen. Man hittar alltid bra basplagg och när ekonomin är
katastrof i slutet av månaden så hittar man alltid lite billig tröstshopping där. Snygga kläder, trevliga
försäljare, snabb hemleverans och allt det där. Men jag har en fråga… Vart FAN kan jag beställa honom?!?!

 

Jag blev utmanad av min kära vän Sandra i slutet av förra veckan. Då hon visste att jag skulle
jobba som en gnu hela veckan tyckte hon att jag borde starta dagarna med att irritera, förarga eller
helt enkelt småjävlas med människorna jag möter på bussen. Jag är inte den som är den…
så självklart antog jag utmaningen! Såhär såg det ut i korta drag…

Måndag: Morgontrött som en kalaspuff och lagom väck. Får syn på en tjej jag vet har en viss koppling
till mitt ex, låt oss kalla henne Ödlan. Hon ser ut som en ödla, så smeknamnet kom sig naturligt.
Till min glädje ser jag att det är ledigt jämte henne, bortsett från väskan hon ockuperat sätet med
(det är ju trots allt Sverige vi bor i). ”Här ska jag sitta!” säger jag åt henne och hon kollar på mig med
en blick som verkligen säger ”men vad i… jag tycker ju inte om dig, trots att jag inte känner dig”.
Hon flyttar motvilligt på väskan och hela bussresan sitter jag och ler och säger ”Gud så trevligt.”,
”Vilken underbar morgon, inte sant?”, ”Mysigt vi har det…”. Hon fortsatte bara att kolla på mig
med en frågande blick. Nu är ju inte det så svårt för henne då ögonen sitter mer eller mindre på varsin
sida av hennes huvud.

Tisdag: Får syn på en asiat och placerar mig jämte henne. Försöker mig på att prata med henne, men icke.
Till slut får jag syn på ”flärparna” på hennes ryggsäck som hon har i sitt knä. Så jag grabbar tag i
ett av snörena och börjar leka med det precis som man gjorde när man var mindre och hade ryggsäck.
Jag skruvar den, viker den, låter den härma en masks rörelser. Efter en stund börjar asiaten
att dra till sig väskan, självklart håller jag emot. Hon hoppade av.

Onsdag: Grät jag på bussen.

Torsdag: Hade jag ett uppdrag som reseräknare på SJ, började 05.00 och fick ta taxi till jobbet.
Det hindrade inte mig. Såhär ser konversationen ut mellan mig och mannen jag åkte med.
Jag – Har någon haft sex i baksätet när du har kört?
Han – Eh… nej…?
Jag – Har du haft sex i baksätet?
Han – Nej!
Jag – Hepp… men om du hade haft sex i baksätet, hade du då gjort det på arbetstid eller privat?
Han - ……..
Jag – Och hade du tagit betalt för det?
Till slut började snubben inse att jag bara drev (hoppas jag) och skrattade och undrade vad jag
höll på med. Han avslutade också med att fråga ”Ska du åka med oss imorn också…?!”

Fredag: Ännu en taxi resa, denna gång med ett annat taxibolag. Slut på ämnen, men då
får chauffören syn på en man som ligger avdeckad vid sidan av vägen på en gräsplätt.
Följande samtal inleds sedan…
Han – Har han deckat där? Eller är han död?
Jag – SLÄPP UT MIG!
Han – Va? Vadå? Känner du honom?
Jag – Jag har hört om typer som dig! Som han den där taxichauffören i Frankrike som
mördade sin kund! Släpp ut mig då!!
Han – Men va? Nej, jag vet inte vem killen är. Jag jobbar ju för *****!
Jag – Dem säger alltid det!
Han – Men… nu… det är inte så. Du skämtar med mig va?
Sen förstod han att jag drev med honom och han skrattade åt mig och sa att jag var minst sagt
en underlig människa. Sen fortsatte han med att berätta sjuka historier om vad han gjort tidigare i sitt yrke
(dock inga mord i Frankrike). Jag kom nästan inte ur bilen när vi väl var framme.

Så, där var resultatet av utmaningen denna vecka. Någon som har fler på lager? Att jävlas
med kalmariter är brutalt roligt!
Tack Sandra!

 

 

Så där sitter jag, lagom yrvaken och väckt av postpojken en vanlig dag under sommaren.
En av få dagar jag faktiskt spenderade i min egen lägenhet. I princip varje natt jag spenderade
hemma så var det någon/några som uppenbarligen tyckte att det var skoj att vara utanför
mitt rum och härja. I varje fall, där satt jag alltså uppkrupen i soffan när jag hör något dimpa
ner i brevinkastet. Då brevbäraren redan varit där tänkte jag bara ”Aåååh, valinformation – skjut mig!”

Men nej, så enkelt var det inte. I det lilla pappersfodralet låg nämligen en porrfilm! Nu ska ni veta
att jag inte är den som är den. Jag menar, gratis saker är ju alltid trevligt. Jag älskar att få saker
och ju mer desto bättre. För helvete, jag är ju bara kvinna! Men en porrfilm kändes bara lite…
well, creepy helt enkelt.

Det skulle dock vara trevligt att få veta anledningen till denna gåva. Jag har ett antal gissningar
som känns trovärdiga.

Dem/den/det:

1. vill ligga
2. spelar själv i filmen och vill visa upp sig men är för blyg för att gå fram till mig
3. hade för många filmer och ville dela med sig av dem som en god medborgare
4. vill få med mig i en film
5. har en hamster som heter Göran

Ja, alla alternativ är möjliga… vad tror ni är anledningen?

Jag vill ändå passa på att tacka denna anonyma välgörare för presenten.
Det är ju trots allt tanken som räknas, sägs det.

Vare sig det handlar om Inger 75 eller Hampus 21 så finns det en jävla massa saker som gör
att vi både älskar och hatar våra grannar. Vem har exempelvis inte blivit väckt i ottan
av galande ungar utanför? Och vem har inte blivit lite smått förälskad i någon lite längre ner på gatan?
Vem de än är och hur de än beter sig så är det ganska trevligt att ha något att irritera sig på eller
glädja sig åt med dem.

Mina grannar dock, eller våra kanske jag borde säga då jag bor ihop med G, är helt från vettet.
Nu drar jag alla över en kant, men majoriteten av dem är det något brutalt fel på. Den första vi
möttes av när vi flyttade in var en av KFFs största fans. Han har förmodligen haft en stroke eller liknande
då hans tal inte är så bra, men pratar, det gör han jävlar i det. Om man förstår något?
Nej, men det är bara till att nicka och se glad ut och så får man en öl eller två av honom.
Jag gillar honom, men när man har en tid att passa eller helt enkelt bara bättre saker för sig så kan
det vara lite jobbigt. Det där med att andra människor har ett liv är inget han tycks förstå.

Sen har vi då kvinnan som försvann mystiskt i november förra året. Hon är fortfarande försvunnen
och mannen är misstänkt. Det känns… mindre lugnande måste jag erkänna. Inte för så längesedan gick
det förbi en tant när G hängde upp sina kläder. Hon läxade upp G om att man fan inte fick hänga tvätt
högre än vad räcket gick. Hon tyckte att det var otrevligt. Well, jag tycker att det är otrevligt att
behöva sitta och kolla på en massa fula ungar när jag sitter på min balkong. Inte fan gnäller jag om det.
Annat än här då, men skit i det!

Sen har vi ju det absolut bästa med våra grannar. Att de klagar, på allt!
Spelar man musik så klagar dem på det, har man sex så klagar dem på det. Man vet att de är gnälliga
när de skickar hyresvärden på en efter att man råkat ligga efter klockan 23.00 så det hördes en gång.
Men då tycker jag och G som så, att om inte vi får ha ett sexliv efter klockan 22 på vardagar och
23 på helger (för det var vad hyresvärden sa) så ska fan inte ungen ovanför få väcka oss på lördagar
och söndagar vid 05.00-06.00 när vi är bakis. Ungen har ”a thing” för att studsa med en (förmodad)
tennisboll mot golvet. Mindre trevligt, I must say.

Trots detta så måste jag erkänna att det hade varit väldigt trist att inte ha sina grannar.
Om inte annat så ger de mig i varje fall något att slösa bort ett blogginlägg på.
Tack som fan!

Sommaren har passerat våra sinnen. En stimma av sol är nu det enda som...
ÄH, tro inte jag kommer börja skriva mer nonsens än vad jag redan gör!

Anyways, sommaren är över och det är även mitt uppehåll från bloggen. Jag vet att jag
inte sa något om det, men jag tror nog att ni listat ut det på egen hand.
Så från och med idag så kommer mitt bloggande att börja igen, och jag kan lova att jag har
en massa smaskiga historier och dumma jävlar att hänga ut åt er!

Så, hoppas ni haft en spritfylld och solblekt sommar!

Jag blir inte bara trött, utan också lagom uppretad på alla människor som uppenbarligen inte kan ha
fått godkänt i svenska i skolan. Helt seriöst nu, hur svårt kan det vara att skriva på sitt modersmål?!
Är dyslektiker så har jag självklart förståelse. Och visst, felstavningar av ord kan alla göra. Men dessa
förbannade särskrivningar och annat smått och gott som görs… det borde vara straffbart! Kanske
anser ni att jag överdriver och är en jäkla språkpolis, men människor som förstör vårt språk irriterar mig
helt enkelt. Anledningen till att jag retar mig så pass mycket att jag skriver om det i bloggen idag?
Jo, idag har det varit överdrivet många som har skrivit brutala fel i sina statusuppdateringar på Facebook.
Och Facebook i all ära, men jävlar vilket irritationsmoment det kan vara vid tillfällen som dessa.
För att ni ska förstå vad det är jag pratar om så ska jag ge lite exempel på vad mina vänner bjudit mig på.

• Öppnar en kall ! förfest ;) ?

• Time to sleep! måste ladda för imorgon ska (censur) bli klippt utav mäster frisören migsjälv!

• A hard work work , missa inte Dagens Lunch idag från Kalmar Travet Ya'll ! :P haha Lopp 2 =)

• Jobb, Jobb, Jobb!

• Skit sommar jobb......

• Har haft en Jätte bra dag i solen ! =)

• Vad händer i kväll tro.?

Mellanrum mellan ordet och utropstecknet, stor bokstav på fel plats, punkt och utropstecken efter
vart annat, smiley mellan ord och frågetecken och alla dessa jävla särskrivningar!!! Snälla, ge mig kraft
och en kurs i svenska att erbjuda dessa arma människor! Jag tänker inte be er jag använt mig av om
ursäkt för att jag gjort detta.
Ni får skylla er själva!

 

 

Jag är sjuk. Jag är visserligen alltid sjuk, på ett eller annat sätt. Men så har jag antagligen
världens sämsta immunförsvar. Så jag sitter och tycker synd om mig själv. Och kollar på snygga
pojkar. Det är riktigt bra tidsfördriv!
Och just bara för att jag är sjuk, så har jag inte ork till att vara produktiv och skriva en massa
nonsens som ni kan sitta och sympatiskratta åt. Utan jag bjuder på en bild från helgen.
Bara sådär, poff!

Dagens inlägg är till för att hedra repliker som används för att ragga upp någon. Vafan är det
att hedra egentligen, tänker ni då. Well, inget alls. Men människorna som framför dessa repliker
är värda att sätta i rampljuset för en kort stund. Det är inte bara det att de suttit och filat på en
line (förhoppningsvis) till sitt byte, utan de har faktiskt också modet att framföra den. Och är inte
det ganska fantastiskt? Att på en öppen plats, fylld med andra människor, våga gå fram till den man
vill ligga med och försöka få in en fot. Ja, jag ser det som en ganska häftig sak. Självklart finns det
ju stolpskott också. Personer som tror sig kunna charma allt och alla men som egentligen
ser ut (och/eller framstår) som en nermald vegetarisk måltid.
Äcklig, med andra ord.

Så för att hedra dessa modiga alternativt äckliga människor så ska jag ge er ett urval av de mest
minnesvärda repliker jag stött på. Antingen åt mig eller av mig.

- Hej, har inte vi legat med varandra?
- Nej..?
- Nehe. Ska vi göra det då?

- Luktar du lika gott naken?

- Nu har du stirrat på mig i en halvtimme. Ska du ha en chans får du bjuda på en drink!

- Tjena kexet, står du här och…. Äh, vi skippar det va? Vill du skaka rumpan mot mig?

Och min älsklings Paulina var underbar nog att påminna mig om ännu en som måste läggas till...
- Åh, Ballerina! Får man ta?
- Nee
- Hepp, vill du knulla?


Har Ni något exempel på en bra raggningsreplik?

 

I morse på bakfyllan fick jag en lustig tanke. Eller, så lustig var den inte egentligen, jag tyckte
att den var ganska… fyndig. På mitt lilla speciella vis, då alltså. Det som dök upp var hela grejen med
att dejta någon. Att dejta är ju faktiskt som att ha den personen på öppet köp. Du behöver inte behålla
honom/henne, men har fortfarande kvar prövotid. Man får testa sig fram innan man visar upp sin nya
”ägodel” på festen eller stan.  Det är egentligen det bästa läget man kan ha. Och skulle det vara så
att prövotiden går förbi och allt sitter som det ska så kan det mycket väl vara en keeper som
fungerar i alla lägen.

Så om en dejt är som ett öppet köp så borde ju one night stand vara som något man tar med
in i provrummet och sedan inte vill ha. Det kan ju vara att det inte passar alternativt att denne inte
är prisvärd.
Eller helt enkelt att storleken är fel, och alla vet vi ju att storleken har betydelse!

 

Åh, dessa älskade tankar som vi bara inte kan bli av med hur mycket vi än försöker. Om det inte
handlar om baciller och låsning av dörrar så handlar det om matvanor och mönster som måste följas.
Vissa tvångstankar är fruktansvärt charmerande medan andra kan verka helt jävla galna.
Själv har jag två saker som jagar mig.

Det första är att jag måste äta jämnt antal popcorn när jag äter det. Låter säkert skitlöjligt,
men så är det. Om det skulle ligga tre popcorn kvar i botten så kan jag inte bara ta två av dem,
då tycker jag synd om det sista popcornet. Och ja, jag räknar smulorna också…

Den andra tvångstanken jag har inträffar när jag är och handlar. Ska jag exempelvis köpa en
paprika så kan jag inte ta upp en för att sedan lägga ner den och ta en annan. Då tycker jag synd
om den paprikan jag först tog upp och får för mig att den känner sig oduglig.

Det mest intressanta med det här med tvångstankar är att det är en psykiatrisk diagnos
(källa Wikipedia visserligen). Med andra ord så är både jag och… well, de flesta jag känner
psykiskt sjuka. Ändå är det dessa tankar som ofta gör att jag kan tycka att vissa människor är
intressanta. Så av dem som sitter inne på psyket så borde det ju vara en hel del som också är… intressanta.
Jag vet inte, jag har tyvärr inga kontakter. Kanske man borde besöka psyket någon dag. Vem vet,
man kanske finner en själsfrände (eller någon som utför beställningsjobb) där! Jag tycker i alla fall att det
är kul att många människor som går runt på gatorna har en psykiatrisk diagnos hängande över sig.

Har Ni några tvångstankar?

 

Att vi ska slopa kontanter för säkerhetens skull är känns ju bara löjligt. Det spelar ingen roll om du har
kontanter eller kort, rån sker i båda fallen. Jag har aldrig blivit rånad på kontanter själv. Eller, ja..
det skulle väl vara i mellanstadiet när något äckel stal mina busspengar. Men det lilla äcklet fick jag reda
på vem det var och 20kr är inget jag grämer mig över. Däremot så har jag lyckats med bedriften att
råka ut för att få mitt konto länsat. Och det är ju jävligt kul. Tacka fan för att jag har följande tänk:

”Nu Tina har du fått pengar, då sätter du över det mesta på sparkontot så gör du
inte av med så mycket. Skulle du få ont om pengar i slutet av månaden så får
du sätta över en slant till dig själv.”

Hade jag inte haft det tänket varje månad den 25e så hade jag letat upp det lilla aset som tog mina pengar
och skeppat iväg denne till på en enkelresa ner i vulkanen på Island.

Så vart ska man kunna förvara sina pengar säkert egentligen? Som en vis kvinna sade (min mamma)
”Det är bäst att stoppa in dem i madrassen och ha dem där.”.
Men jag tror fan att lägenheten hade satt eld på sig själv då – endast för att jävlas med mig, såklart.

Nej du, mina pengar förvaras bäst där jag har dem på krogen, nämligen i min BH. Där känner jag
om det är någon som försöker komma åt dem, jag kan ha kontroll på dem och de försvinner aldrig
direkt ur sikte.
Heil BH:n!!!

Jag är med och tävlar hos JLlicious om smycken (klocka) från Aldora.se
den som vinner får själv välja färg på klockan, var med du också!




Yeah, I do contests now!
Nej, men seriöst nu... hade det inte varit för att den röda klockan är så brutalt snygg så hade jag
inte ödslat energi på detta! GIVE IT TO ME, BABY!

Jag fullkomligt älskar svenskars beteende på busshållsplatser och på bussar. Nej, det gör jag inte alls...
Vi är så jävla rädda för kontakt med okända människor att vi mer ser ut som en nervös kriminell
när vi står där. Hur har det blivit så egentligen? Varför är vi så jävla noga med att ha alla på ett avstånd,
även de vi kanske känner? Detta samtalsämne togs upp i min klass för några veckor sedan (så ni som
går i min klass behöver alltså inte läsa). Jag tycker mest att det är pinsamt att man inte kan ta kontakt
med folk på vare sig buss eller tåg. Och GUD FÖRBJUDE om man skulle börja prata med någon
okänd på ett flyg! Folk som dessutom gör något helt underligt på något av dessa ställen blir
dessutom direkt stämplade som galna. Och här har jag en liten passande historia om något jag var
med om för ett tag sedan när jag åkte buss…

En tjej på cirka 16 hoppar på bussen, en aning (läs väldigt) överviktig och stressad.
Tjej: En halv till Lindsdal.
Busschauffören kollar lite på henne varpå tjejen utbrister:
ELLER JAG KANSKE ÄR FÖR TJOCK FÖR ATT ÅKA PÅ HALV?!

Självklart kunde jag inte hålla käften utan började skratta. Jag gissar på att den stackars tjejen haft
en dålig dag. Men det roliga var hur i princip alla på bussen kollade snett på henne. (Det fanns ju de
som kollade snett på mig också, men det ser jag som naturligt.) Flera av dem såg ut som att de var
beredda att sätta henne på psyket. Jag kände inte alls så. Visst fan var det konstigt, men jag bara
älskade hennes utbrott och hur hon faktiskt vågade synas på en plats där alla vill vara osynliga!

Bara för att alla svenskar är så mesiga och rädda för varandra så har jag valt att utmana mig själv lite.
Nästa gång jag åker buss så ska jag fråga första bästa person på hållplatsen ifall jag får sitta bredvid
dem på bussen! Jag återkommer med resultat.

 

 

Aftonbladet har än en gång lyckats med bedriften att fånga min uppmärksamhet. Alla känner vi
väl till den charmerande gubben på förpackningen för Turkisk Yoghurt… nu är det dock så att denne man
inte är turk, nej, inte på något vis faktiskt. Han är i själva verket grek och har ingen aning om att han varit
ansiktet utåt för Lindahls Mejeris yoghurt under ett antal år. Nu är kanske inte detta så uppseendeväckande
enligt er läsare. Men jag kan säga att jag blivit fly förbannad om jag sett mitt face på en yoghurtburk
och dessutom inte fått betalt för det! Varför ska denne man hjälpa ett svenskt företag att marknadsföra
sig när han inte får ta del av vinsten? Han får varken äta eller behålla kakan. Han fick inte ens veta
att det fanns en kaka innan hans vän i Stockholm som av en händelse fick syn på honom på deras burk.

Nu vill jag inte klandra Lindahls Mejeri (trots att de är ansvariga för publiceringen), de köpte bilden
på mannen i god tro, men de som tar bilder på semestern och sedan säljer dessa till bildbanker.
Vad är det för stil? Så varenda gång en kines tar kort på oss svenskar så ska vi alltså vara rädda för att
vi kan hamna på en förpackning för majonäs eller än värre – sill. Nej, inga mer kinesbilder på mig efter detta!
Och nu är det så att jag har greker i släkten, och greker är waaay to awesome för att hamna på en
yoghurtförpackning (i varje fall de i min släkt). Så ni turistfotograferande kräk som sedan säljer
bilder utan personernas godkännande – SKÄMS!

Vill även passa på att hälsa mamma välkommen som läsare av bloggen. Hej mamma!

Länken för er som är intresserade:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6922973.ab


OBS! Jag äger inge rättigheter till bilden ovan ;)

 

Man kan muta sig till i princip vad som helst. Komma in på krogen, få jobbet/utbildningen man vill ha,
fixa affärer, döda någon, vinna en tävling etc. Jag vet till och med en som blev mutad ur ett förhållande.
Kraften av pengar/materiella saker och tjat går helt enkelt över allt annat. Hur har det egentligen
blivit så? Eller har det alltid varit så? Mutor har funnits länge, men jag tror att det är själva mutan som
varierat sig. Från början var det nog mer en fråga om pengar. Fungerade inte det så var det ju bara att
ta fram det gamla ”gör-du-inte-detta-så-dör-din-familj”-kortet. Nu har det mer gått över till saker som
lägenheter och xbox.

Men hur kan vi, civiliserade människor, anta en muta eller göra det själva? Visst, man kanske
verkligen vill ha det där jobbet. Men personen som då inte får det, som kanske till och med är mer
kvalificerad, vad händer med den? Eller förhållandet och kärleken som förstörs på grund av en
familjs illvilja, är det verkligen värt det? Kan man bära det på sitt samvete och veta att man förstört
andras liv för sitt eget tycke?

Kalla mig blödig, men jag skulle inte kunna ha det på mitt samvete. Visst har jag väl tänkt att jag skulle
kunna muta för mitt drömjobb, men nackdelarna är för stora. Jag känner mig helt enkelt som en
bättre människa när jag har ett rent samvete. Jag anser att folk borde låta livet ha sin gång.
Är två personer kära – låt dem vara. Vill du ha ett jobb – gör som alla andra och sök.
Vill du vinna en tävling – träna. Finns bara en sak att säga till er som försöker ta genvägar;
Skärp er och hitta en hobby!

Kollade just på Livräddarna på Bondibeach på TV4. Livlösa människor, väskstölder, Koreaner
samt Rysska(?) folksångare har hittills förgyllt min tid. Brukar inte vara intresserad av program
av denna sort, men det här kan jag inte slita blicken från. Jag sitter nu och undrar varför det egentligen
är så. Och jag har kommit fram till följande tre saker:

Det kan vara de otroligt korkade meningar som programrösten kommer med. Exempel på
något som sades idag är ”Han har ingen puls, och han andas inte. Han har inga livstecken alls”.
Rätta mig om jag har fel, men vad jag vet så andas man inte om man inte har någon plus. Har man
dessutom ingen puls så är det ganska självklart att man inte finner något livstecken. Hur ska man
göra det utan puls, egentligen?

En annan anledning kan även vara de otroligt korkade människorna som, trots okunskap om simning,
ska ut i havet. Det är inte direkt en barnpool vi pratar om, utan en strand och ett hav som skördar
en hel del offer med sina höga vågor varje år. Men vem bryr sig om det? Neeej, det är ju en ypperligt
bra idé att kasta sig ut i ett sånt hav. Dumfan… Ska jag vara ärlig så tycker jag inte ens synd om de
människorna. Är de så korkade så får de fasen skylla sig själva!

Den tredje och sista möjliga anledningen till mitt tittande är det enda som jag ser som
självklart – livräddarna. Åh, dessa brunbrända munsbitar som går där med sina breda leenden
och med sin perfekta kroppsmuskulatur. De kommer till undsättning vid problem likt en riddare
på sin vita springare. Fast utan rustning då... i varje fall den sortens ;)
Ja, ska jag vara ärlig mot mig själv, och er andra, för det är ju trots allt därför jag sitter här…
så är det nog livräddarna som gör att min blick letar sig från datorn till TVn.
God bless you, lifeguards!

 

 

Missförstånd är något av det svåraste jag vet. När väl ett missförstånd skett så kan sällan sanningen
ses på ett korrekt vis efteråt. När jag själv skapat ett missförstånd eller är delaktig i detta så
ser jag det som en självklarhet (om inte plikt) att detta ska klaras upp.
Dock är det inte alltid att man har chansen till detta, eller ens en möjlighet, men klaras upp ska det!
Kalla mig envis, kalla mig dumdristig, men ett fel är ett fel och ett fel ska rättas.
Därav detta inlägg såhär på nattkvisten.

Inatt skedde ett misstag som var, tja, delvis(?) mitt fel. Jag vill inte nämna personer utan refererar till
personen i fråga som Mr. X. Iallafall, Mr. X och jag har ett långt förflutet och vi har under de
senaste dagarna pratat lite. En grej med denne Mr. X är att jag inte kan sova utan att få säga godnatt.
Ikväll som många kvällar skulle jag och Mr. X sova på skillda ställen. Tyvärr gick Mr. X utan att säga
just godnatt till mig. Då dennes mobil var avslagen så testade jag helt enkelt fönstervägen och
försökte få Mr. X att öppna fönstret så jag kunde säga godnatt. Såhär i efterhand kanske det inte var det
mest brillianta jag gjort, men på fyllan verkar alla idéer som smarta idéer.
Slutresultatet då? Well, Mr. X kom ut och vägrade lyssna, satte sig på sin cykel och valde att trampa
några mil för att komma hem till familjen istället för att lyssna på min anledning.

Nu är ni garanterat många som funderar över varför jag skriver detta, vad det ska tjäna till
samt varför jag inte kan ta detta personligen med Mr. X.
Men det är helt enkelt så att jag vet hur denne reagerar och jag vet även att denne inte kommer att
lyssna varken idag eller imorn på det jag har att säga. Då bloggen är ett heeeelt fenomenalt verktyg så
använder jag mig istället av det och hoppas på att Mr. X läser och lugnar sig en gnutta.
Jag är ypperligt ledsen över att låta er läsare glo igenom detta inlägg. Men allt som kan hjälpa är värt
ett försök i mina ögon. Så, wish me luck och så får vi hålla tummarna för det bästa!

Och Mr. X... Godnatt :)

Ska jag vara ärlig så är jag inte överdrivet förtjust i godis. Jag sätter mig hellre med en
bunke popcorn än trycker i mig det slisket. Dock så verkar jag vara ganska ensam om att känna såhär.
Om man kollar på den pågående debatten vi haft nu om svenskars godisvanor så är det ganska
stor skillnad mellan mig och genomsnittsmänniskan. 17 kilo godis per år är vad vi svenskar
tycks smälla i sig. 17 KILO! Vad fan liksom… Nu tycker säkert många att den siffran inte är speciellt hög.
Men då ska man också tänka på att det är;
- 17 kilo av något vår kropp verkligen inte behöver.
- 17 kilo av socker och fett som inte gör oss något gott.
- 17 kilo fyllda av färg- och fan-vet-vad-ämnen.

Det sjuka är också att godis inte är speciellt dyrt. Däremot grönsaker och frukt som är bra för
kroppen ska man behöva betala mer för. Det är ju inte konstigt att diabetes och andra snask-relaterade
sjukdomar ökar i Sverige, eller i andra länder för den delen.

Så, om nu genomsnittssvensken trycker i sig 17 kilo.. då undrar jag verkligen vem fan det är som
sätter i sig mina resterande 16. Vem du än är, vad du än är – ge fan i det!

 

 

Det känns härligt att veta att USA och Ryssland besitter kraften att förinta hela världen.
15 minuter efter att Herr Obama sagt ”Nee, men du… vi spränger världen nu va?” så kan alltså
hela världen vara borta, puts väck! Gee, nu känner jag mig ju jävligt säker.

Enligt en artikel på Aftonbladet så sitter det tydligen små nissar under jorden med kontroll över allt.
Några 20 åringar som sitter och kollar på en stor röd knapp och en skylt ovanför den som lyder
”Please, don’t press the red button when bored.”. Skulle inte förvåna mig om det är dvärgar
de har placerat där heller… och alla vet vi ju att dvärgar inte går att lita på!
Dvärgar är små och okontrollerbara, sluga och onda. Nej, dvärgar passar bäst där de
hör hemma – bland sagorna. Nu när jag tänker på det så skildras aldrig en dvärg som snäll i filmer.
Ja, det skulle väl vara Snövit och de sju dvärgarna då.. Men där är ju alla ute efter samma kvinna
och de skiter fullständigt i den sammanhållning de haft innan.

Okej, nu tappade jag visst tråden här lite. Så tillbaka till ämnet.

I alla fall så känner jag mig jävligt naken, rädd och exposed när man får läsa att världens ”stormakter”
har den kraften i sina händer. Nu är det inte så att jag tror att de kommer att spränga världen bara för att.
USA är alldeles för förälskade i sig själva för att det skulle hända. Men Ryssland där emot,
Ryssland är fan inte att lita på. Har det landet någonsin bidragit till något bra för sina invånare
eller något annat land? Inte vad jag kan komma på i varje fall…

Dessutom sitter både de och USA och skryter om sina kärnvapen och hur lätt de kan förinta varandra.
USA skickar mail till de i Ryssland och säger att ”Na, na, na, na, na, naaaa. Vi har spränga er i
luften högre än vad ni tror!” för att sedan få svar från Ryssland att ”Eh, om ni bara visste vad vi har
planterat under er med hjälp av glädjeflickor från vårt land…”.

Jag vet inte om det bara är jag. Men jag hade helt ärligt känt mig bra mycket säkrare om jag
fick ha den där röda knappen hemma i mitt sovrum istället. Låt mig sköta världens undergång.
Tina for president!

 

Länk till artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6825455.ab

 

 

Ingen vill väl förlora. Det är ju knappast så att man ger sig in i något med förhoppningen om att
man ska komma sist. Vare sig det gäller ett spel eller en tävling.
Och försök inte komma med något ”nää, jag bryr mig inte så mycket om jag förlorar”.
Skitsnack, säger jag bara! Ingen är så äckligt godhjärtad att de inte sitter och tänker på hur
de ska krossa de andra jävlarna. Alla är vi säkerligen dåliga förlorare innerst inne.
Men så finns det dåliga förlorare och så finns det dåliga förlorare också…

Igår läste jag en artikel på Aftonbladet om en 16årig kille som fått en 14cm jävla kökskniv
rakt genom huvudet av en annan kille. Anledningen? De misstänkte att han hade fuskat på Counter Strike…
COUNTER STRIKE?!
Min första tanke var: Varför hade idioten med sig en kökskniv in på ett Internetcafé?
Den andra var ”Hur i helvete kunde han överleva?” Och min avslutande tanke..
”Vem faa-an spelar Counter Strike nu mera?" Och hur kan man bli så jävla arg över det?

 

Jag kan se idiotens samtal med polarna..

- WTF  fuckin noob that is killing me!
- Omg h8 that mf! Lol he is cheating! What to do?
- I have a kitchenknife in my pocket, let’s kill!
- Rofl!! Noooooob! Omg, omg, lol!!!

Ah, jag kan bara tänka mig att det var så det lät. Jag blir fruktansvärt arg och samtidigt rädd.
Jag är en dålig förlorare, riktigt dålig förlorare. Men inte fan skulle jag kötta in en kökskniv
i huvudet på någon! Så var de ju visserligen kineser med… och man har ju sett på film
hur våldsamma de är! Jisses.

Nu vet jag i alla fall vad jag ska göra nästa gång jag misstänker att någon fuskar på ölspelet.
Och Gud nåde dem om de fuskar på Yatzy!

 

För er som är intresserade av att läsa artikeln så har ni länken här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6830296.ab